Övrig brandy

Det är svårt att undgå den pågående vampyrtrenden på bio och tv: Twilight, True Blood och The Vampire Diaries. Greve Dracula, alla vampyrers urfader, känner sig säkert mycket nöjd över detta.

Om Dracula nu skulle vilja fira detta, vilken cognac skulle han då dricka? Alla vet ju att det enda han dricker är blod. Men vi som läst Bram Stoker vet att Dracula är en lokalpatriot av stora mått så om han skulle dricka brandy hade han med all säkert valt en lokal destillatör... som till exempel den jag nu kommer att berätta om.

Jag skriver mest om cognac, men emellanåt finner jag även någon annan brandy som är värd att nämnas. Rumänska Brâncoveanu XO är just en sådan. Denna brandy görs på ett destilleri på Sydkarpaternas sluttning strax utanför Transylvanien i den lilla orten Bucov. Destilleriet tillhör Alexandrion Grup som är den största tillverkaren av alkoholhaltiga drycker i Rumänien. Under 2008 sålde de mer än 10 miljoner flaskor brandy och hade en omsättning på 83 miljoner EUR. Detta gör dem storleksmässigt nästan jämförbara med Courvoisier.

Brâncoveanu XO är gjord på de tre rumänska druvsorterna zghihara de Husi, crâmposie selectionata och iordana. I synnerhet zghihara de Husi lämpar sig förträffligt bra att destillera eftersom den ger ett neutralt och alkoholsvagt vin med hög syra, precis som druvan ugni blanc man använder till cognac.

På samma sätt som i Cognac, destilleras vinet två gånger innan det tappas på fat. Faten är gjorda av en lokal ek som växer i Karpaterna och rymmer 400 liter (det vill säga något större än ett normalt cognacsfat). Den lagras mellan 7-12 år och lagringen sker i kalla källare.

Jag har genom åren provat flera olika brandy från olika öststater och det är oftast ganska bedrövliga bekantskaper. Många är spritiga, syltiga och har ibland en stickande doft som om de vore ett drivmedel.

Så mycket gladare blev jag då när jag testade denna. Visst, man känner att det inte är en cognac och denna brandy skall kanske inte heller jämföras med en cognac. Som så många andra brandy saknar den komplexiteten och eftersmakens längd, men trots det håller den god klass och är en riktigt bra brandy. Dessutom är den bättre än somliga cognacssorter. Brâncoveanu XO var en av de 8 brandysorter (av 17 tävlande) som fick guldmedalj i mästerskapen Vinalies Internationales i Paris 2008.

Den känns ung till karaktären och har en slående och tilltalade doft av smörade popcorn, vitpeppar och cederträ. Man kan även känna doften av apelsinskal och en nyans av tjära. Citrusen återfinner man även i smaken, vid sidan av trä och ett svagt inslag av körsbärslikör.

Flaskan levereras i en vapenprydd låda av papp som har formen av en mastodontbok i läderband. Om man tycker lådan är elegant eller kitschig beror säkert på vad man har för inställning till fantasy-genren. Boken är prydd med årtalet 1688. Jag vet inte vad årtalet har med brandyn att göra eftersom den lanserades 2006 och tillverkaren grundades 1994. Men att sätta gamla årtal på sprit för att försöka öka sin cred är ju ingen ovanlighet; Absolut Vodka lanserades 1979 men har årtalet 1879 på sin flaska.

Denna brandy kommer eventuellt snart finnas i Systembolagets beställningssortiment, så håll ögonen öppna. Vad den kommer att kosta i Sverige är ännu inte klart men i Rumänien kostar den motsvarande 300 SEK, så räkna med drygt 800 SEK.

"Yo, Mon! Wodda ya like me to play?"
Just nu är jag på Jamaica. Jag sitter i en strandbar på den lyxiga resorten Half Moon i Montego Bay och fick precis frågan av en reggae-trubadur som står några meter ifrån mig. Half Moon har haft en rad prominenta gäster som Kennedy-familjen, Queen Elizabeth II, Rainer III av Monaco samt en uppsjö av Hollywood-celebriteter.

Det slog mig att egentligen borde jag skriva mer om rom än om cognac. Detta med tanke på att jag i år bara har besökt Cognac en gång, men sedan årsskiftet har hunnit besöka nästan ett dussin olika romproducerande Karibiska öar.

De karibiska öarna har en lång och oftast mörk historia. Vilket språk som talas på respektive ö beror på vilket land som ön tillhörde under kolonialtiden. Förenklat kan man säga att man gör ljus rom på de spansktalande öarna och mörk rom på de fransk- och engelsktalande öarna. Rom från de fransktalande öarna är dessutom oftare gjord på själva sockerröret istället för melassen, vilket gör romen både dyrare och mer aromatisk.

På Jamaica (som är engelsktalande) finns det sju olika romproducenter. Dessa är:
• J. Wray & Nephew Limited (Appleton Estate)
• Long Pond Distillery
• Monymusk Distillery
• National Rums of Jamaica (Myers's)
• Port Morant
• Worthy Park Estate
• Sangster

Alla av dem är egna destillerier utom den sista; Sangster, som är vad man i Cognac skulle kalla en Négociant med enbart blending och buteljering.

Den rom jag har i handen är Appleton Estate 21 Years, vilken lär vara den bästa av de jamaicanska romsorterna.

Smakmässigt skiljer sig rom från cognacspaletten. Rom är avsevärt sötare än cognac och har inte sällan en ton av marmelad. Jag saknar också den stora komplexitet i smakerna som man skulle finna hos en jämnårig cognac. Men för den skull menar jag inte att det inte skulle vara en spännande och god smakupplevelse.

De mest påfallande aromerna i Appleton Estate 21 Years är nötigheten. Man kan känna flera olika typer av nötter som valnöt, kokos och muskot. I smaken finner man givetvis melassen som den är gjord av samt vanilj från eken den lagrats på. Den lagras på amerikansk ek, en eksort som inte är tillåten i Cognac.

Men det går att finna rom som lagrats på samma typ av ek som cognac. På Jamaicas närmsta granne i öster, Haiti, görs en rom som heter Barbancourt. Denna rom åldras på fat av limousin-ek från Frankrike, precis samma typ av ek som är vanligast i Cognac.

Vad jag svarade trubaduren? Jag valde sången Kingston Town, en reggae-låt jag tycker passar perfekt till en Appleton.

En fejd har brutit ut mellan tillverkarna av de båda likörerna Xanté och Kismi. Båda gör päronlikörer med cognac som bas och båda har en alkoholhalt på 38 %.

Dessa likörer kallas ibland för päronkonjak, vilket är helt felaktigt eftersom päron inte är en tillåten ingrediens i en cognac. Det finns därför inte och kommer aldrig finnas någon päronkonjak. Båda tillverkarna kallar det själva för Liqueur Pear & Cognac, och ibland för Liqueur à la Poire.

Marknadsledande inom detta produktsegment är svenska Xanté. De upplever att den franska konkurrenten Kismi snyltar på deras varumärke och renommé. Xanté har därför vänt sig till Marknadsdomstolen och yrkat på att de ska förbjuda Kismi att marknadsföra sin likör i sin nuvarande flaska och etikett eller liknande förpackning som är förväxlingsbar med Xantés. De begär vidare ett vite på en miljon SEK om Kismi fortsätter sin marknadsföring.

I början av sommaren fällde Marknadsdomstolen sin dom. Man anser att Xanté inte har förmått styrka att deras flaska är tillräckligt känd på marknaden. Marknadsdomstolen anser också att det inte heller handlar om renommésnyltning eftersom Xanté-flaskan inte anses vara en bärare av renommé. Man dömer alltså till Kismis fördel och att Xanté skall betala rättegångskostnaderna.

Det framgår inte på flaskorna vilken cognac som respektive likör innehåller. Men jag kan avslöja att Kismi får sin cognac från H. Mournier som ligger centralt i staden Cognac. Xanté får sin cognac från Roland Bru som ligger i Sireuil drygt 30 km därifrån. Båda använder en väldigt ung cognac (3-årig) till sina blandningar. Detta är precis som det skall vara, då har cognacen både en stark druvig smak och eken från fatet har hunnit utsöndra sina vaniljaromer. En gammal cognac hade smakmässigt fungerat mycket dåligt i en likör och dessutom hade det inte blivit ekonomiskt försvarbart.

I en fin cognac tillsätts aldrig socker. Den sötma man kan känna kommer från druvornas eget fruktsocker. Men det är enligt lagen tillåtet för cognacsproducenterna att addera upp till 8 gram socker per liter cognac. I päronlikörerna har man tillsatt över 150 g/liter. Resultatet blir en likör som är fasansfullt söt och som antingen måste späs ut eller kylas ner till en mycket låg temperatur för att den sliskiga sötman skall bli uthärdlig.

En finsmakare vet att det finns mycket bättre sprit med päronsmak. Själv förespråkar jag Österrikisk obstler av destillerat williamspäron. Den har samma styrka som ovanstående likörer men innehåller inget tillsatt socker, färgämnen, extrakt, essenser eller andra tillsatser. Istället är det en ädel produkt med utsökt och kraftig päronsmak.

Det franska blodet börjar hetta till. Ryssland är en stor marknad för cognacsproducenterna, och få dricker så stor andel gammal cognac som ryssarna. Men det senaste året har försäljningen till Ryssland minskat med över en fjärdedel.

En bidragande anledning är armenisk brandy som nu på allvar tar ryska marknadsandelar. Men det som upprör fransmännen mest är att armenierna marknadsför sin brandy som cognac. Cognac är namnskyddat av EU:s PDO (Protected Designation of Origin) och den myndighet som bland annat värnar om varumärket Cognac heter BNIC. Nu drar de igång rättsmaskineriet för att skydda världen mot falsk cognac.

På de flaskor som armenierna exporterar till västvärlden står det ingenting om cognac längre, men på alla andra flaskor står det antingen կոնյակ på armeniska eller коньяк på kyrilliska, vilket de i båda fallen uttalar på samma sätt som cognac.

På en tillställning nyligen gav värden mig ett smakprov på armenisk cognac. Av en armenisk klient hade han fått en hel låda, vilken han gärna delade med sig av. Smakupplevelsen var intressant, även om smaken var långt från cognac (3 700 km för att vara exakt). Det är en sötad brandy, jolmig och oförfinad, med kort eftersmak.

Sitter just nu på Gran Canaria med ett glas spansk brandy i handen. För sju veckor sedan var jag på en annan spansk ö 2300 km härifrån - Mallorca. Där fick jag möjligheten att besöka den lilla och relativt okända brandytillverkaren Bodegas y Destilerías Suau.

Brandy och cognac är inte helt synonymt. Brandy-familjen inkluderar alla ekfatslagrade vindestillat varav cognac är ett av dem. Spanien är en stor producent av brandy och har en lång historia av brandytillvekning som sträcker sig ända bak till medeltiden när morerna befolkade Spanien och tog kunskapen om alkoholtillverkning med sig dit.

Smaken på spansk brandy skiljer sig en del från cognac. En av orsakerna är att de använder druvan airén istället för ugni blanc, men den största anledningen är lagringen på sherryfat. Spansk brandy lagras med en metod som kallas Solera. Det går i korta drag ut på att man allt eftersom volymen minskar i faten genom avdunstning, fyller man på faten med yngre destillat. Sättet att blanda olika gamla destillat i samma fat görs normalt inte i Cognac, däremot finns det cognacblenders utanför cognac som arbetar på liknande sätt. (Jag kommer att återkomma till Grönstedts som är en av de som blandar olika gamla destillat i samma fat.)

De som känner till spansk brandy är familiära med Osborne, Torres, Carlos I, Cardenal Mendoza men har sällan hört talas om Suau. Om man besöker den i övrigt trista lilla industiförorten Pont d'Inca på Mallorca så kan man imponeras av den gamla brandytillvekaren som gömmer sig på en av bakgatorna. Verksamheten grundades av sjöfararen och handelsmannen Frederic Suau 1851. Idag har de en årlig produktion på blygsamma 30000 flaskor (jämför detta med Osbornes 1,4 miljoner flaskor).

Det som karaktäriserar spansk brandy är smaker av kastanj, bränd frukt, stor ekighet och sötma från sherryfat. Suau har viss vanilj- och tobakskaraktär. Eftersom den inte lagras på sherryfat så saknar Suau lyckligtvis den jolmighet (stark sötma) som dess storebröder från fastlandet kan ha. Suau finns i tre åldrar "1851" som är 15-årig, Etiqueta Negra som är 25-årig och Reserva Privada som är 50-årig.

Den kan vara mycket svårt att få tag på en flaska Suau i Sverige, men nästa gång du åker till Mallorca tycker jag absolut du skall beställa in ett glas eller leta upp bodegan.