Cognac Society - Konjak

I min hand har jag just nu ett glas med den ganska ovanliga Rémy Martin VSOP Premier Cru. Den är i alla fall ovanlig om man jämför den med sin storebror VSOP Fine Champagne.

Ja, faktum är att alla cognacsorter är ovanligare än Rémy Martin VSOP Fine Champagne eftersom det är världens mest sålda cognac. Den står för 65 % av Rémy Martins produktion och har blivit något av en branschstandard över hur en kommersiell VSOP skall smaka. Det är inget dåligt rättesnöre och jag fascineras över hur man kan producera 14 miljoner flaskor cognac med så jämn kvalitet – varje år!

Fine Champagne betyder att minst hälften av druvorna kommer från odlingsområdet Grande Champagne och resten från Petite Champagne. Det var Rémy Martin som 1927 uppfann benämningen Fine Champagne och denna blandning har sedan dess blivit deras signatur.

Men VSOP Premier Cru skiljer sig från storebrorsan på flera sätt. Ett sätt den skiljer sig på är att andelen druvor från Grande Champagne är 100 % istället för 55 %. Ett annat sätt är att den enbart säljs på taxfreemarknaden och därför inte finns på Systembolaget eller någon annan vinhandel. Det de båda har gemensamt är åldern; blandningen består av delar som är mellan 4 och 12 år.

Den karaktäristiska mycket fruktiga doften av apelsinskal som finns i VSOP Fine Champagne finner man även i VSOP Premier Cru, fast inte lika påfallande. Däremot är den tilltalande doften av rostad mandel mycket starkare. Man finner även ros och muskot i doften.

Smaken är frisk och utöver eken känner man persika och aprikosmarmelad. Det som motiverar prisskilnaden är lenheten och den avsevärt längre och angenämare eftersmaken. Den saknar storebrors mycket spritigare avslut och har istället en djupare, mer mogen och längre eftersmak.

Rémy Martin VSOP Premier Cru finns bara på enlitersflaska som kostar mellan 629-675 SEK i taxfreehandeln. Detta är runt 30 % mer än vad man brukar få betala för dess storebror i samma butiker. Är den värd prisskillnaden? Svaret är ja. I alla fall enligt min åsikt.

För ett år sedan, skrev jag om när Rémy Martin lanserade sin nya Cœur de Cognac. Sedan i våras finns den nu även att få tag på i Sverige.

I veckan som gick deltog jag i en provning av Rémy Martins sortiment. Deras Brand Ambassador Dominique Jousson kom till Stockholm och ledde en provning av nya Coeur de Cognac tillsammans med VSOP Fine Champagne, XO Excellence och prestigecognacen Louis XIII de Rémy Martin. Provningen skedde på Grand Hôtel i det vackra Scholanderska rummet.

Rémy Martin är den näst största tillverkaren av cognac med en produktion på över 150 miljoner flaskor om året. Jag kan inte låta bli att imponeras av att de kan hålla en så god och jämn kvalitet med tanke på att de har över 1000 olika vinodlare som underleverantörer.

En som kan ta åt sig äran för detta är deras Maître de Chai (master blender), Pierrette Trichet. Hon är en av de väldigt få kvinnor som har detta yrke. På Rémy Martins är det ett jobb man har länge; de har bara haft fyra olika Maître de Chai de senaste 100 åren.

Coeur de Cognac är tänkt att tilltala en ny publik som aldrig tidigare övervägt att pröva cognac och som man nu vill ska ompröva sin åsikt. Särskilt riktar den sig mot kvinnliga konsumenter. Möjligen är det just för att jag själv inte hör till någon av dessa målgrupper som Coeur de Cognac inte alls faller mig i smaken.

Doften är ganska svag och syltig med inslag av övermogen aprikos, vanilj, kvitten. Det finns även en dov doft som jag kanske inte skall kalla unken, men det är något kvavt som jag inte är helt överens med. Smaken är ljus, lätt och ganska trivial utan komplexitet. Man känner en påtaglig sötma, men utan att den går till överdrift och blir jolmig. Bland aromerna märker man tropiska frukter som mango och ananas. Den har en kort eftersmak av ungt trä, som skulle kunna vara boisé (påskyndat åldrande med hjälp av ekchips).

Åldersmässigt är den en Napoléon och lägger sig därför mellan VSOP och XO. Internationellt har den blivit en försäljningsframgång och den har sålt dubbelt mot förväntat. Så man kan kanske anta att de verkligen har lyckats med att träffa sina nya målgrupper.

Rémy Martins yngsta cognac och storsäljare VSOP är mer komplex i smaken och kostar bara 3/4 av priset jämfört med nya Coeur de Cognac, så den tycker jag är ett klart bättre köp. Efter provningen var det bevisat att Rémy Martin kan göra utsökt cognac, men jag anser tyvärr inte att Coeur de Cognac är en av dem.

Att det inte är matematik som råder över sakers tillstånd i cognacsvärlden blev jag varse när jag fick ta del av ett experiment som utförts på Maison Dudognon. Två ekvationer som till synes och rent matematiskt borde gett samma svar visade sig nämligen ge helt olika resultat.

Cognacshuset Dudognon ligger i cru Grande Champagne och odlar huvudsakligen druvan ugni blanc, precis som alla andra, men en liten del av deras vinodling består också av druvsorterna folle blanc och montils.

Om man skapar en cognac av flera olika druvor, så destillerar man och lagrar man respektive eau-de-vie separat och blandar dem först i det absolut sista steget. Det experiment Gerald Buraud (gift med Claudine Dudognon-Buraud, arvtagerska till egendomen Dudognon) gjort, bevisade också varför man bör gå tillväga på just detta sätt om man blandar en cognac med flera olika druvor.

Ifrån samma skörd hade han prövat med att destillera vin gjorda på respektive druva, och dels att destillera ett vin gjort på en blandning av de tre druvorna. De har fått ligga lika länge på fat och logiskt skulle man kunna tro att resultatet skulle bli detsamma.

I det fall där de tre druvorna blandats redan i början av processen hade resultatet blivit en odefinierbar eau-de-vie. Man kunde knappt uttyda några distinkta aromer alls mer än de från fatet, och den förväntade komplexiteten var helt frånvarande.

I det andra fallet där druvorna blandats i det sista steget märkte man istället tydliga aromer från montils-druvans smörighet samt folle blanc-druvans pepprighet och lakritstoner. Resultatet var intressant och inte minst gladdes jag åt den experimentlusta det annars så konservativa huset Dudognon visade på.

Min fascination över fenomenet cognac bara ökar. Att komponera en god cognac kräver en talang och näsa som överträffar parfymmakarens. Denna talang finns inte hos alla cognacshus, men den finns hos Maison Dudognon.

Det kan sägas med en gång: Maison Dudognon är utan tvekan ett av de allra bästa cognacshus som finns.

Centralt i det bästa odlingsområdet Grande Champagne, ligger den lilla byn Lignières-Sonneville. I utkanten av byn ligger några oansenliga byggnader som hör till cognacsproducenten Dudognon.

Maison Dudognon grundades 1776 och drivs idag av Claudine Dudognon-Buraud och hennes man Gerald Buraud. Hela produktionen med vinodling, destillering, lagring och buteljering sker på gården. Vinodlingen är 32 hektar stor och består huvudsakligen av ugni blanc.

Dudognon är nästan helt okänt bland de flesta cognacsdrickare. Men bland kännarna och cognacsexperterna är de otroligt högt ansedda. Anledningen är lika enkel som självklar: inget fusk och allt görs på samma traditionella sätt som vid grundandet för över 230 år sedan. Bara en sådan sak som att destillatorn fortfarande eldas med ved. Man besprutar inte sin vinodling och tillsatser av karamell, socker eller boisé i cognacen är helt otänkbart. Den enda tillsats man ibland tillför är destillerat vatten för att komma ner i rätt alkoholhalt.

Lagringen sker uteslutande på Limousine-ek. Man använder nya fat för destillatet de första 8-10 månaderna, därefter häller man över destillatet till minst 4 år gamla fat och låter det åldras ytterligare 8-60 år.

Vid mitt senaste besök i Cognac fick jag tillfället att bli rundvisad av Claudine och Gerald samt prova mig igenom alla deras ordinarie sortiment samt några experimentella. Standardutbudet består av VSOP, Napoléon, Vielle Réserve, Réserve des Ancêtres, Héritage och Héritage Médaille d’or 1998. En av de unika specialblandningarna heter Henri IV Dudognon Héritage och har fått en del uppmärksamhet eftersom denna blandning är innehållet i världens dyraste, diamantbeströdda flaska som finns till salu för 1 miljon GBP.

Husets stil är oerhört elegant. VSOP som är 8 år och deras yngsta är visserligen högst ordinär. Det är svårt att göra en insmickrande VSOP av bara Grande Champagne. De övriga sorterna tilltar i upplevelse efter ålder. Även om den nästan 60-åriga Héritage Médaille d’or 1998 är imponerande med sin fräscha blommighet var det ändå den 20-åriga Vielle Réserve som gjorde extra intryck på mig.

Vielle Réserve känns i det närmaste som en ultimat cognac som saknar de nackdelar som både en ung och en gammal cognac kan ha. Den är balanserad, har en levande doft av druvor, torkad frukt och ekens typiska vanilj. Smaken har inslag av äpple och persika samt en lätt kryddig eftersmak.

Det går att få tag på Dudognon i Sverige, men inte på Systembolaget. Ett fåtal restauranger har den på sin drinklista. Operakällaren är en av dem och där kan man beställa ett 4 cl glas med 40-åriga Dudognon Héritage för 300 SEK.

Meukow Cognac är ett ärevördigt hus som ofrivilligt blivit indraget i många världspolitiska konflikter genom åren. Intrigen och turerna är mycket rafflande. På Meukows hemsida står bara utvalda saker om deras historia, och givetvis ingenting om det mest generande.

A.C. Meukow & Co grundades 1862 av de båda bröderna Auguste-Christophe och Gustave Meukow, födda i nuvarande Polen. Företaget var resultatet av att bröderna redan flera år tidigare fått uppdraget att bli hovleverantör av cognac till den ryske tsaren Alexander II. Mot slutet av 1800-talet såldes firman till tyske Gustav Klaebisch. Efter att Tyskland förlorat första världskriget, landsförvisades tyska handelsmän från Frankrike och firman Meukow konfiskerades av myndigheterna.

Under mellankrigstiden arbetade Gustav Klaebischs båda söner Otto och Gustav (han hade samma förnamn som sin far) som champagne- och cogncacsimportörer i Tyskland. Gustav junior hade agenturen för Martell. Otto hade agenturen för flera champagnehus och var svåger till Joachim von Ribbentrop. Även Ribbentrop hade agenturen flera champagnehus samt för Meukow Cognac. Ribbentrop blev senare Hitlers utrikesminister för det Tredje Riket.

När andra världskriget bröt ut var de båda bröderna Otto och Gustav löjtnanter i den tyska armén. När Tyskland invaderade Frankrike fick Otto Klaebisch uppgiften att bli "weinführer" över Champagne, vilket innebar att ta kontrollen över regionen och säkra Tysklands försörjning. Gustav Klaebisch blev weinführer över Cognac. De löste sina uppgifter på helt skilda sätt. Otto gjorde som de flesta andra från invasionsmakten, det vill säga plundrade så mycket som möjligt. Gustav gjorde istället motsatsen, han ransonerade och skyddade cognacslagren från törstiga tyska soldater. Det finns fortfarande de i Cognac som anser att Gustav Klaebisch gjort så mycket gott för staden och drycken att de vill namnge en plats eller gata efter honom.

Meukow köptes 1979 av Compagnie de Guyenne/CCG och är det starkaste i deras flora av varumärken som även inkluderar Brugerolle, B&B Cognac och De Valcourt. Idag är Meukow leverantörer till brittiska Överhuset i London, Vita huset i Washington, har betydande marknadsandelar i Asien och Ryssland samt är det ledande cognacsmärket i Finland.

Det cognacssällskap jag är medem i blev inbjuden till provning av de sorter som säljs i Sverige. Dessa är Meukow VS Black Panther, VSOP Superior och XO Gold Panther. Dessutom testade vi den cognacsbaserade vaniljlikören Meukow Vanilla.

Här följer mitt utlåtande om Meukow VSOP Superior.

Det är otvivelaktigt en bra blandning och den hör till de bättre i VSOP-klassen. För att vara en VSOP innehåller den ovanligt gamla eaux-de-vie från Grande Champagne och Fins Bois, Meukow säger själva att genomsnittsåldern på dessa är 12 år.

Den har en druvig och fruktig doft där man kan utskilja russin och kokos. Den är mjuk till karaktären med tydlig smak av både vanilj och karamell samt antydan av kanel. Eftersmaken är spritig och avsevärt kortare än sin storebror XO.

En flaska Meukow VSOP Superior kostar 415 kr på Systembolaget.

Drygt 5 km rakt söder om staden Cognac ligger den lilla byn Salles-d'Angles. Byn är omgärdad av vinodlingar och ligger i den västra delen i det finaste odlingsområdet Grande Champage.

Byn Salles-d'Angles har runt tusen invånare och här finns fyra mycket små och relativt okända cognacsproducenter. En av dem är Méry & Fils.

Cognacshus Méry & Fils drivs av François Méry. Det var hans farfar Edouard Méry som grundade verksamheten 1946 i och med förvärvet av en större gård. De har fyra cognacsorter i sitt sortiment (VS, VSOP, Vieille Réserve och XO) samt två pineau.

Den näst äldsta av Mérys cognacssorter är den 15-åriga Vieille Réserve. Jag tänkte här dela med mig av provningsresultatet av denna.

Méry Vieille Réserve är utan tvekan en elegant cognac. Den har en tydlig blommighet i doften, en blommighet som man däremot inte återfinner i smaken.

Smaken är påfallande pepprig och har inslag av ceder, apelsinskal och vanilj. Karaktären förändras och blir märkbart djupare vid syresättning. Méry Vieille Réserve har en mycket fin och lång eftersmak.

Den är inte helt lätt att komma över en flaska Méry Vieille Réserve, är man i Sverige är det ännu svårare. Om man hittar en flaska hos någon välsorterad vinhandlare i övriga Europa får man betala cirka 35 euro för en flaska på 70 cl. (Den buteljeras även i flaskor på 50 cl och 35 cl.)

Skall man garanterat få tag på en flaska är min bästa rekommendation att man tar sig till byn Salles-d'Angles och passar på att uppleva den på plats.