Drick cognac som Ernest Hemingway

Dela detta

Jag har en fantastisk bok i min bokhylla. Samtidigt som den är mycket lärande är den otroligt underhållande. Den heter Koka soppa på fysik och är skriven av tv-kocken Jan Boris-Möller och den nu framlidne docenten i teoretisk fysik Hans-Uno Bengtsson. Boken lär vara mycket svår att komma över eftersom den sedan länge är slut både på förlaget (Boströms) och hos alla antikvariat.

Idag är det på dagen 111 år sedan Ernest Hemingway föddes. Därför vill jag här återge ett utdrag ur boken som handlar om hur Hemingway lärde sig dricka sin cognac på ett nytt sätt:

I sin korrekt men en smula fantasilöst betitlade biografi My Brother, Ernest Hemingway berättar lillebror Leicester hur Grant Mason, Pan American Airways platschef på Kuba, lärde Ernest dricka cognac på ett nytt sätt. Ernest och några av hans kumpaner hade legat och fiskat hela sommaren utanför Kuba utan att träffa på sin gode vän Grant Mason; när vädret blev sämre lade man därför till i Jaimanitas och knackade på i det masoniska residenset, Ernest var av olika anledningar på dåligt humör, och för att muntra upp honom plockade Grant Mason fram några flaskor av sin Castillon, en förnämlig cognac varav han kommit över fem dussin lådor på vrakgodsauktion efter en fransk skonare samma vecka.

“Men inte nog med det förklarade Grant Mason; “jag har också uppfunnit ett nytt sätt att dricka cognacen.”

Medan gästerna händigt och vant befriade flaskorna från folie och grimmor och drog ur korkar, plockade Grant Mason fram cognacskupor; han hällde upp en rejäl skvätt, bjöd runt glasen och började sedan instruera Ernest:

Etikett för den 20-åriga Castillon Réserve XXO

“Först tar du en ordentlig klunk, men utan att svälja. Sedan kör du runt cognacen en god stund i munnen med små tuggande rörelser. Andas ut genom näsan; töm lungorna så långt det går. Svälj ned cognacen så att den är ur vägen och tag så ett djupt andetag genom munnen.”

Ernest gjorde som anbefallt, och antydan till ett leende syntes i hans mungipor när den förgasade alkoholen omedelbart diffunderade genom lungväggen och ut i blodomloppet.

“Jag kallar metoden carbinación“, förklarade den stolte uppfinnaren, “för den fungerar precis som förgasaren i en bil.”

Sedan sällskapet en längre stund praktiserat cognacsdrickning enligt metoden carbinación och uttömt de uppdragna flaskorna och Ernests kumpaner satt osäker kurs mot båten i akt och mening att där sova av sig det osedvanligt kraftiga ruset, började Ernest själv så smått tycka att världen kanske trots allt inte var fullt så djävlig ändå, och att det inte var alldeles nödvändigt att begå självmord just den dagen. Dessutom hade han plötsligt fått en strålande ide:

“Här sliter och slavar invånarna i denna fattiga fiskeby från tidig morgon till sen afton för att tjäna sitt usla bröd, och aldrig har de någon förströelse, om inte att spela domino och lyssna till brickornas smällar mot borden. Låt oss för den skull gå ut och göra allt folk till våra lärjungar, lärande dem dricka cognac enligt metoden carbinación.”

Sagt och gjort: Ernest och Grant Mason tog vars två lådor under armarna och drog fram längs byns gata, predikande för folket och samlande stora skaror, vilka alla vanns för den nya läran. Nästa morgon gick inte en enda fiskebåt ut, och Grant Mason vaknade omsider och upptäckte att folkets omvändelse stått honom dyrt. Sammanlagt tre dussin lådor cognac hade gått åt, och förvisso var lådorna köpta på vrakgodsauktion för fem dollar lådan, men de utgjorde den allra sista sändningen från Castillons källare; cognacen var redan då sällsynt och betingade ett pris av fyrtio dollar flaskan på öppna marknaden.

Emellertid visade sig denna frikostighet ha varit en god investering. Ty så småningom kom revolutionen till Kuba, och många rikemanshus plundrades och brändes, och många rikemän hängdes upp i närmsta palmträd. Men ett residens stod orört kvar i Jaimanitas, och infödingarna pekode med av vördnad darrande pekfinger mot det och sade:

“Där … där bor Grant Mason, uppfinnaren av carbinación.”

Som fotnot vill jag berätta lite om Castillon. Producenten hette egentligen Pinet Castillon & Co och grundades 1814. I texten står det om den allra sista sändningen av cognac, och den lär ha skett 1949. Man kan fortfarande finna Castillon cognac på dryckesauktionerna.

Det som en gång var Castillon ägs idag av Raynal & Cie. Raynal får inte kalla sin brandy för cognac, trots att deras produktion ligger i centrala Cognac. Två av anledningarna till detta är att de använder druvor från regioner utanför cognacsdistriktet samt att de använder druvor som chardonnay och sauvignon blanc, som inte är tillåtna att göra cognac på.

Andra bloggar om: boktips, brandy, cognac, cuba, ernest+hemingway, fylla, hemingway, jaimanitas, konjak, kuba, skeppsvrak, tv-kock